En italiensk terrass

När jag träffade Kersti och Gunnar första gången, hade de bestämt sig. Den nedre delen av trädgården skulle göras om. Här fanns bara en gräsmatta och några slumpvisa rosor. En gång i tiden hade barnen spelat pingis mitt på gräsmattan, men nu lyste både pingisbord och barnen med sin frånvaro, i alla fall på just den gräsplätten.

Som alltid när man ska erövra ett stycke natur som ligger en bit ifrån huset måste man skapa något alldeles extra, något som gör mödan värd att förflytta sig dit lata sommardagar. Det dröjde inte länge förrän vi pratade i mun på varandra om terrasser, upphöjda odlingsbäddar och färgexplosiva blomsterkrevader. Tanken att komplettera den gamla trädgårdens lummiga Cottage garden-stil med en italiensk terrass var helt oemotståndlig. Som extra olja på sardinen hade de också bestämt att det gamla uthuset mellan boningshus och terrass skulle ersättas av ett orangeri, med en ännu vassare sjöutsikt. Där kunde de vinterhärbärgera alla medelhavsväxter som de båda drömde om.

Tre saker var klara redan från början. Här gällde det att inte vara blyg. Platsen måste formligen andas Italien och det goda livet i solen. Vi skulle helt enkelt skapa en hägring, en överraskning, en ettrig plats som gjorde motstånd mot omgivningen. Tanken var att när man gick runt knuten så skulle man mötas av Italien. Inte av Skåne. Förutom denna övergripande filosofi ville Kersti ha många och stora upphöjda bäddar för att tillfredsställa sitt odlingsbegär. Vi skulle också dra på ordentligt i färg och uttryck: inga välstämda harmonier utan snarare kontrastrika kakofonier. Tanken var att brinnande röda och orangea färger skulle sätta fyr på hela terrassen.

Relaterat innehåll:

Den upphöjda odlingsbädden
Orangeriet
Krukodlat för terrass och orangeri

Scroll to Top