Det var här allt började. En gammal, övergiven och döende trädgård mitt i sommarstaden Simrishamn. Det var här jag bestämde mig för att skapa en Medelhavsträdgård bakom plank och fasader. Jag döpte den till Apotekarns Trädgård eftersom den i folkmun kallades trädgården bakom apoteket. Det sydländska temat föll på plats en stekhet dag när jag drog svetten ur pannan efter idogt grävande i den då helt övervuxna trädgården. Jag betraktade den nakna balkongen och tänkte att om man öser på med illröda pelargoner, en tvättlina och nedanför, två resliga palmer. Ja, då är man i Neapel. Sedan gav det ena det andra.

Den lilla trädgården med det stora temat föll svensken i smaken, kanske för att vi alltid längtar till Italien. Den resliga korsvirkesväggen bekläddes med svävande pelargoner, en pergola byggd i ek med vita blåregn restes i trädgårdens i ena ände tillsammans med en lejonfontän. Och mellan pergolan och den napolitanska balkongen öste jag på med rekvisita och växter från södern. Mandelträd, kretensiska madonnaliljor, horder med solig lavendel, mörkt gröna fikon, en silverpil som trodde den var en oliv. Skoningslöst höll jag Skåne utanför och bejakade bara det sydländska. Och det var det bästa jag någonsin gjort. Får man säga så? Ja, nu har jag ju redan gjort det.

Livet rullade vidare och arbetet med att designa och anlägga andras trädgårdar blev allt roligare och mer tidskrävande. Jag lämnade Apotekarns en solig dag eftersom allt har sin tid. Numera kallas trädgården för Gårdens och det italienska lever vidare med den godaste pizzan i den vackraste trädgården norr om Italien. Nu skröt jag igen.