Lundquists trädgård

Peter-Englander-Lundqvists-pergola-2-efter

Det är inte utan att det här uppdraget kändes oerhört inspirerande. Jag gillar små trädgårdar och allra helst om de ligger ett pinjekottekast från Östersjöns värmande vågor. Min tanke var att kika en smula söderut och skapa en sydländsk oas där bakom huset i den sista värmande solen. Jag hade en hel arsenal med italienska företeelser i bagaget när jag klev in i trädgården den där första dagen. Men hur det än var med det så slog det mig att jag inte behövde anstränga mig så mycket.

När man kikade på trädgården så var den (som så många andra österlenska trädgårdar) väldigt sydländsk i sin karaktär redan från början. Den lite svajiga naturstensmuren mot grannen och det lilla putsade uthuset i hörnan, den lindrigt jämna stenläggningen och allt annat som var lite skavt och vingligt. Där fanns helt enkelt någon slags sliten elegans som man inte fick förstöra genom att laga och addera för mycket modernt. Här handlade det istället om att bevara, rätta till, justera och för all del tillföra några små saker.

Den stora terrassytan på baksidan fick en ny beläggning av öländsk, grå kalksten. Grovhyvlad och i oregelbundna former. Skarvarna fogades med cement och stenmjöl för barfotavänlighet och ogräsovänlighet. Det villaktiga planket mot grannen ersattes av en putsad mur med tillhörande odlingsbäddar där rosmarinbuskar, timjansjok, salviaplantor och grekisk oregano kunde vibrera av välmående hela varma sommaren på armslångt avstånd från näsa, gom och sekatör.
Bäddarna kompletterades med en soffa, där man kunde slå sig ner och njuta en smula.

På husets västra sida behöll vi gräsmatta och lummighet. Här byggde vi en långsträckt pergola av knotiga ekstockar. På så vis blev pergolan nästan organisk i sin karaktär och såg ut som om den vuxit upp ur marken. Ekens grå patina parade sig fint med grannens stenhus. Självklart planterade vi vita och svagt rosa, gammeldags klätterrosor vid varje stolpe.